Vi kallar oss vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner
så jävla osäker
fan fan fan
livet är som en rulltrappa
neråt går det snabbt, men när man sen ska upp då går det trögt och långsamt, och stannar man upp för en sekund så åker man tillbaka neråt..
One love
Johnny Cash, Bob Dylan, Elvis Presley , Lars Winnerbäck, Ulf Lundell.. Får inte nog av riktig musik, kan sitta och bara lyssna på dessa underbar mäns röster. Jag drömmer mig bort till ett ställe, där enbart varma känslor finns, med någon av dessa män. Jag då, i deras ålder, fast ändå nu, sitter i ett slitet hus med en gitarr och bara pratar. åh, drömmer mig bort.
Vart finns botten och hur känns den?
Vill bara säga innan jag publicerar det här, om jag nu kommer göra det så är det inte såhär jag mår just nu, det har ingenting med mitt liv att göra, det är bara en tanke som jag konstant grubblar på, (Snälla någon ge mig ett svar?)
Okej nu kör vi.. Hur dåligt kan man må? är frågan jag ställer mig ungefär jämt. När man är på botten, eller snarare tror att man är det, hur mycket längre kan man sjunka innan ens inre har ihjäl än? Går det ens att dö av att man mår psykiskt dåligt? För när man tror att man ska dö, så händer det någonting nytt och man pressas ännu längre ner. Finns det ett stopp? Kan det ta slut? Eller fortsätter det bara längre och längre ner som en spiraltrappa byggd på smärta? För alla vet ju att neråt så går det snabbt, men när man sen ska upp igen.. Då går det trögare och trögare och får man en liten knuff i fel riktning så är man snabbt nere på "botten" igen.. Så tillbaka till frågan, vad är botten och när uppnår man det? Går det att uppnå? Eller är det bara en synvilla vi själv skapar när vi inte vill inse att man kan må sämre?
