Jag tänker ibland på det här med att jag borde lära mig att passa in. Att jag borde bli mer som dom, dom som alla tycker om. Snäll, tyst och alla till lags. Fan vad lätt det vore då. Då, om alla tyckte om en. Om man bara flöt med, utan att sticka ut och utan att ha ständiga åsikter om allt och alla och bara vara tvungen att skrika dom rakt ut. Jävla tourettes.
De tankarna kvarstår dock inte så länge eftersom jag inser att det enda jag är bra på, och bland det högsta jag värderar är att vara sig själv. Att vara ärlig och att stå för sina åsikter, även om det blåser motvind och folk bokstavligt talat skiter en i ansiktet. För inte fan vill jag att folk ska tycka om en illusion, en bild av någon annan, det är ju mycket trevligare med folk som accepterar en för vad man på riktigt är. Jag vet att jag upprör många, att jag är lite för högljudd och att jag ibland kan vara rätt elak. Men, det gör mig inte så mycket, egentligen. För jag vet vem jag är, jag vet hur jag fungerar och jag har mina principer (ibland kanske lite för många ha, ha). Jag har dom som älskar mig (ja, faktiskt!) och jag gör inget som jag inte vill. Vad folk tycker eller inte tycker om mig rör mig inte ryggen längre och jag uppskattar faktiskt mig själv för att jag är så pass jävla ärlig och för att jag inte låter de där dumma tankarna stanna längre än några minuter.